Fram mot kvällningen tog Petter upp sitt dragspel och spelade O Nata Lux, som är ett av de vackraste stycken jag vet, bara sådär på gehör. Då var en sån där stund - ni vet, en sån där stund, när allt är så vackert att man går sönder lite, men skönt, och man är helare efteråt.
No comments:
Post a Comment