Alla begravningar är inte sorgliga. Faster Eva (överst; bilden är från hennes 89-årsdag 2007) (inte min faster utan min mammas, men hon har alltid hetat Faster Eva för oss alla) har varit sjuk ett par år, men innan dess hade hon ett rikt och fint liv. Det finns liksom ingenting att sörja där. Och då blir begravningen ett tillfälle att göra två saker: minnas henne och umgås med varandra. Efter begravningsfikat passade vi kusiner på att sitta på Linnéterrassen en stund och prata, nu när alla ändå var samlade. Fint.
***
Not all funerals are sad. Aunt Eva (top image; the photo is from her 89th birthday in 2007) (not my aunt but my mother's, but she's always been Aunt Eva to all of us) had been ill for a couple of years, but before that she had a rich and beautiful life. There is nothing to grieve there for me. And when it's like that the funeral becomes an opportunity to do two things: remember her, and spend time with relatives. Afterwards me and my cousins sat talking and drinking at Linnéterrassen for a while.
No comments:
Post a Comment